ett stycke poesi…

I djupet av mina tankar där ingen kommer åt mig, där är min fristad. Jag är där ofta för mig själv och jag gillar när det är tyst…bara min tankevän hälsar på ibland när jag behöver få höra den. Vi pratar om allt och är samspelta i det mesta, tror det är mitt förra jag som försöker få mig att leva ett liv som inte den gjorde, har ingen aning, men jag tycker om min vän. Den får mig att vara stark när jag är svag, tänka klart när jag är suddig och våga kliva ut när jag står vid stupet. Min vän är min tanke och min tanke är min vän. 

Jag provocerar när jag är trängd och jag är bra på att hämnas. Jag brukar strypa mina offer med min tystnad, de känns mest och håller längst. När jag ser på dig så har du ingen aning om mitt nästa drag, men jag vet exakt. Du blir antagligen förvånad, rädd eller bara väldigt glad. Jag gillar att överraska så håll inte emot. Följ min väg och ha roligt med mig, eller stanna kvar och titta på medan jag lever ut ruset av livet som du låter passera om du inte kommer med dit jag ska. 

Känn med mig. Andas och njut med mig. Lev i nuet. 

Ärligt. Klart jag är rädd ibland. Rädd för att jag inte ser vart vägen jag snart väljer ska bära mig, vad finns där jag inte kan se när jag börjar gå? Jag har ingen aning och min nyfikenhet tar mig till okända platser och situationer där jag bara kan gilla läget och leva just där, just då. Adrenalin och berusning, det är mina droger i mitt liv. Lust och begär håller mig vid liv. Min kärlek är mitt hjärta. Den som får ta del av den får känna min kärlek. 

Ta för sig eller hålla emot? Du borde veta mitt svar.

Jag vill inte ångra att jag inte tänjt på gränserna i mitt liv, hoppat ut för fel stupar ibland, eller klättrat för högt för att sen inte kunna ta mig ner själv. Jag är höjdrädd men det är inget hinder, därför ser du mig göra saker ibland som du aldrig trodde jag skulle göra. Jag trivs bäst på taket där jag känner vinden putta mig närmare slutet, känna rädslan av att ramla ner och greppa styrkan som kanske håller mig kvar. Du kommer döma mig, hata mig, eller älska mig och fortsätta tycka det du vill om mig. Jag kommer fortsätta rida på min våg och bryta dom vågorna jag tycker blir för påfrestande att stå emot. 

Jag är inte svart eller vit. Jag är komplicerad och ibland väldigt otydlig. Du kan inte alltid ta på mig fast jag är så nära. Jag är vinden du känner, jag är även stenen i din sko och tåren du nyss fällde.

Samvete, skam, rädsla…tro hopp och kärlek.

/Yaz

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *