Är nere i de djupaste mörkret…

…. kommer man någonsin må bra igen?

Ja som ni förstår och då kanske ni som följer mig på instagram vet så gick det inge vidare hos veterinären. Jag hade redan en obehaglig känsla i magen när jag vaknade 😢

Efter att jag gett lugnande hemma så reagerade han vääääligt starkt på den. Den skulle bara vara ångestdämpande men han blev helt borta. Han skulle hoppa ner från soffan men landade som bambi på hal is.

Väl hos veterinären så fick jag de absolut värsta nyheterna, han har njursvikt och kommer inte bli bra. Han har inte ont, men han lider av att han inte får i sig näring och han mår illa.

Veterinären sa att med medicin skulle man kunna ”dra ut på det” kanske någon månad men utgångsläget skulle bli densamma. Där och då fick jag ta det värsta beslut jag någonsin gjort i mitt liv. Han fick somna in och komma till katthimlen 😢 Allt gick så fort… ett visst antal prover, ultraljud av hjärta och njurar och helt plötsligt var jag tvungen att ta beslutet.

Jag pratade med två veterinärer och båda rekommenderade mig att låta honom somna in.

Min lilla pojke, mannen i mitt liv i 13 år, killen som skulle få bli storebror 💔 Jag blöder i hjärtat av smärta och tårarna tar inte slut. Jag grät så mycket hos veterinären att de lät mig betala inne i undersökningsrummet och inte ute i receptionen där det var jätte mycket med folk.

Massor med papper skulle fyllas i, och jag kunde knappt se vad det stod för jag grät så mycket.

Kommer ut i bilen med en tom transportbur och bryter ihop ännu mer. Kan inte förmå mig att starta bilen, de gick inte 😢 Skrev sms till mamma, pappa och Yasmina.

Sedan grät jag nonstop till klockan passerat 21:30, då somnade jag av utmattning. Ingen mat hade jag heller fått i mig….

Vaknade i går morse ganska tidigt, hade sovit helt okej ändå men såg ut som ett monster. Mina ögon var så svullna! Grät igen såklart, jag typ såg och hörde honom i syne. Jag kollade efter honom och flera gånger var jag påväg att ropa på honom.

Hade inte bestämt mig om jag skulle jobba men beslutade tillslut att åka in, jag behövde tänka på något annat. Dagen gick bra ändå… men jag hann knappt sätta nyckel i låset hemma fören jag brast ihop. Som ett barn i fosterställning hamnade jag på golvet gråtandes. Kvällen försökte jag göra saker för att hålla mina tankar i balans men flertalet gånger bröt jag ihop och tillslut somnade jag gråtandes igen av utmattning…

Jag kan inte få bort bilden från näthinnan när han ligger på fårullen och han har tagit sitt sista andetag 😢 Jag kan inte sluta tänka på om jag kunde gjort allt på något annat sätt? Jag känner så mycket skuld och klandrar bara mig själv hela tiden.

Kommer man någonsin må bättre igen?

Du fick inte ens träffa ditt syskon som ska anlända om mindre än 1,5 månad 💔

Sune min finaste bästa vän, jag hoppas du springer på en äng uppe i katthimlen med din syster Cindy och jagar möss. Jag kommer aldrig sluta tänka och sakna dig och tack för de fantastiska 13 år vi fick tillsammans 💖

RIP Sunis 💔😢

/Marie