TW: Förlossningen

För två veckor sen ringde klockan 07.00 och jag vände mig i sängen för att gå upp, då kände jag att det rann. Shit vattnet gick!

07.00-11.00: Det sipprade på under förmiddagen och jag bytte binda ett par gånger, sen ringde jag förlossningen för att höra vad det tyckte. Det ville att jag skulle komma in på kontroll, ctg och ultraljud för att se att bebis mådde bra. Några förvärkar hade jag klockat men inget som kändes märkvärdigt mycket.

Jag tog mina kryckor, packade ner bindor och tog tuben till sjukhuset.

12.30: Där gjordes kontrollerna, allt såg ok ut förutom att hon bajsat i fostervattnet. Nästa sekund så kommer läkaren in med ett armband och säger att jag ska stanna för att ha koll på bebis. Jag trodde inte jag skulle stanna helt, så jag frågade hur länge och hon skrattade o sa tills jag fött barnet!

Där stod jag med mina bindor och kryckor förlamad av skräck. Jag hade förträngt tanken av att föda! Fick börja med att ringa Amad för att be han packa mina saker. Jag hade inte ätit frukost eller lunch, hade ju haft annat för mig och nu satt jag med armband intagen till förlossningen. Vad hände???!!!

14.00: Tiden gick. Jag satt med sladdar och kollade på Nikkys hjärtslag, såg mina små förvärkar komma o gå och väntade på mannen…

17.40: BM kom in och ville att jag skulle bli igångsatt. Jag skulle få upp till 8 tabletter, börja med 1 nu och nästa kl 19.40. Sjukt nervöst, jag gillar inte att veta ”nu kommer det hända” men för Nikkys bästa så svalde jag tabletten.

Jag hade betydligt tätare och starkare värkar nu. Det kom var 2-3 minut och varade i ca 40-50 sekunder. Skala 2.5 av 5 på hur ont det gjorde. Kunde andas igenom dom och kände att alvedon inte hjälpte men som sagt det var hanterbara.

19.40: Tablett nr2. Vi satt och kolla på Talang och käka vindruvor. Värkarna blev allt starkare…

21.00 Jag har för ont nu! Kommer inte orka, blir undersökt men är bara öppen 1cm, fasiken! Ingen Epidural ges då. Men jag erbjuds morfin, ja tack!!!

21.30: Enligt förlossningsjournalen fick jag morfinsprutan nu. Det gjorde för ont för att kunna andas igenom och så va jag tröttare förstås. Den sprutan kändes, rakt in i låret! En stund senare hamnar jag i en dimma…jag minns allt men kändes som att kroppskontrollen försvann. Och inte fasiken hjälpte sprutan mot värkarna!

När en värk kommer så är det helt omöjligt att andas igenom den när den blivit för stark, då kickar överlevnaden in och man gör vad som helst för att klara av dessa 40,50 eller 60 sekunder av smärta. När den avtar så är allt borta, som om inget hänt. Dessa stunder när värken avtar känns så underbara o man njuter av att inte ha ont. Nästa vet man kommer o tiden går fort, mina kom ibland mellan 1 minuts intervaller det va inte mkt till vila…

23.30 För jävla ont! Trycker efter BM för hjälp.

23.50 får jag bricanylspruta för att avverka värkarna. Jag skulle få ”vila” under natten och ta nästa tablett morgonen därpå. Tyckte det lät bra. Spruta på andra låret booom.

Det hjälpte inte. Värkarna blev värre! Nu hade jag sjukt ont! 4 av 5 jag grät igenom värkarna och det kunde komma varannan minut och långa var det, typ över minuten. Fy fan säger jag bara!!! Som om nåt bryter sönder kroppen inifrån. Brutalt!

00.30: Amad kallar efter BM då han ser att det inte funkar längre. BM kommer och håller med, undersöker mig och jag är öppen 5cm, nu kan jag få Epidural JIPPPIII!!!

Dags att byta rum från ett mindre väntrum till ett förlossningsrum! Det hämtar rullstolen åt mig och nu ska vi rulla till sängen där jag kan få min efterlängtade spruta.

00.50: En värk innan jag sätter mig. Rullar…nästa värk i korridoren, och den känns väldigt annorlunda! Jag skriker att det trycker på! Men eftersom jag nyss bara va öppen 5cm så är det ingen som bryr sig.

Där står läkaren redo med sprutan, jag tar en värk innan jag lägger mig i sängen, hinner inte lägga mig förrän nästa värk och här kommer lustgas och trycket är sååååå starkt att jag inte kan hålla emot. 5 av 5 är det nu i smärta och jag minns att jag river eller slår Amad som försöker hjälpa mig men i ren desperation så gör jag nåt annat än att ta emot hans hjälp. Jag typ känner hur huvudet är på väg ut! BM kollar och konstaterar att bebis är på väg ut!

Ingen spruta här inte! Det försöker få av mig kläderna så att jag kan börja krysta.

01.10 På med mer lustgas och så 5 starka krystvärkar senare är hon ute!

Den känslan, är magisk! Allt onda försvann, resten av vattnet o trycket kom ut och lättade på spänningarna. Och så får jag upp Nikky och se henne för första gången, magiskt 🙂

Amad klipper navelsträngen och jag inser att rummet är fullt av folk! Jag har blundat 95% av tiden så har inte sett något. Vilket grymt jobb alla gjorde, även jag 🙂

Första natten med nyfödd är något alldeles speciellt. Tiden står stilla och man kan inte slita blicken från henne. Bubbel o mackor och en vaken natt…kärleken är total, oändlig, obegränsad och såklart saknade jag Nayomi massor <3

Kram Yaz

Nikky föds den 26.1, Kl: 01.10, 3025g, 47cm

4 svar på ”TW: Förlossningen”

  1. Stort grattis!!!

    Låter som
    Nästan
    Som min förlossning oxå. Blev oxå igångsatt ock först gick det segt ingen smärta alls av medevinen jag fick men sedan från
    Ca 1 gjorde det ont och sista 30 min gick det extremt fort!!!

    Men
    Vilken smärta och sen glömmer man allt sekunden efter bebis är ute….

    Men de sprang i väg m honom och han var bara 2,6 kg då det var väldigt dramatiskt.

    Stort grattis!!!!

    Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *