Min hemlighet i 30 veckor…jag hade ingen aning heller!

Hej…jag har burit på min hemlighet i 30 veckor nu. Det har varit omtumlande och väldigt känsligt, nu har jag bestämt att ändå berätta… anledningar finns många till varför inte innan och varför just nu!? Det är bara jag som vet och alla mina nära och kära, vänner och familj, ni har respekterat det och jag är tacksam till tystnaden kring min graviditet.

Det är ett mirakel att jag nu blir mamma till ännu ett barn 🙂

För ett bra tag sen, ja typ i somras, så hade jag väldigt ont i magen ett tag. Jag kunde känna att det brändes och stack, vred sig i magen av och på, konstiga tider och ibland efter mat, före mat, kväll och morgon, ingen direkt ”aha!” utan mer molande värk av o på olika tider på dygnet. Eftersom jag haft problem med magen innan så accepterade jag det lite och tänkte bara att det kommer bli bra, det går över och jag åt till o med medicin jag tidigare fått till magont. Njää det hjälpte inte och gick inte över.

Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och gick till husläkaren. Well, han hittade inget direkt fel på mig men kände att jag var ”svullen” nertill magen och jätte öm. Så jag fick remiss till gyn. Där gick det fort, en droppe blod o kiss så var saken klar. Hon sa att jag var gravid!

Ursäkta?? Det är inte möjligt! Jag har haft min mens och det är lixåm inte möjligt!

Hon trodde att jag drev med henne och jag trodde att hon drev med mig. Vi båda satt och gapade fast mitt gap var något större och jag ville ha en påse att andas i så jag inte skulle få en panikattack!

Vi båda var ju jätte förvånade och hon erbjöd mig att komma tillbaka på ultraljud om 2v. Ska jag VÄNTA I 2 VECKOR?? Näääääää du!!! Om jag är med barn så måste jag veta nu på en gång hur länge jag har varit det!

Hade dessutom precis firat min födelsedag med två galna brudar och vi drack o shottade till tidig morgon, omg…!!! Stackars barn!

Det slutade iallafall med att jag gick till en privat ultraljudsklinik som hade en tid, betalade såklart massor men kunde ju inte gå och undra hur lång tid jag kunde vara gravid! Well well…vecka 9+6! Alltså 10v gravid utan att vetat om det! Helt jävla sjukt juh!

Magont. Yrsel. Trötthet och utmattning = gravid! Ja du…Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med det utskrivna ultraljudsbilderna på min bäbis i magen. Gick i panik in på Vapiano, satte mig i baren och tänkte beställa en stark drink och skölja ner min nyhet och paniken jag hade.

Just det jag är ju gravid! Ingen drink där.

Jag satt en stund o glodde på den svartvita lilla bilden och tänkte bara på allt och vem ska jag berätta för, HUR ska jag berätta och förklara och drömmer jag nu?

Sen den dagen gick jag runt i konstant dimma och en jätte konstig känsla. Jag kunde inte vara glad, varför? Antagligen för chocken och den oförväntade miraklet att jag kunde bli gravid igen, att detta var totalt oplanerat, inte förväntat och att allt skulle bli förändrat från o med nu!

Lyckan kom långt efter. Jag släppte nyheten på jobbet i v.15 och till mina allra närmaste som bryr sig om mig, till min familj. Sen började det släppa lite…och efter vecka 20 kunde jag till o med njuta lite av min graviditet och shoppa små saker för att trygga mina känslor kring lilla miraklet i min mage 🙂

Nayomi är så himla glad och när vi berättade så blev hon helt till sig! Hon längtar enormt och hon har velat ha en lillasyster. Nu får hon en och jag kan bara tacka Gud att jag får möjligheten att bära ett barn till och att jag har en sådan enorm tur att kunna bli mamma för andra gången <3

Nu är det bara 10v kvar till BF. Tiden går verkligen fort nu. Tyvärr har jag extremt ont i kroppen och har haft det sen jag va i v.16, men nu är det värst. Biter ihop dagligen och jobbar bara det jag kan och orkar. Bäbis hälsa går i första hand, jag har ordinerad vila och får blod vid behov.

Det var min story från magont till gravid. Från att jag inte räknat med tillökning till att jag nu ska flytta till större, vara mammaledig och se min Nayomi bli storasyster. Helt amazing 🙂

Tack familjen för ert stöd i detta! Och till mina vänner som bryr sig och följer min resa. Utan er hade jag varit så ensam.

Kram Yaz

Fotograf: Lisa-Marie Chandler